Om Fritjof Karlsson

Att måla är en frihet och ett lugn. Jag målar det jag sett och tycker om. Sakligt. Understundom får verkligheten lite hjälp på traven och jag målar det jag skulle vilja se, aningen mindre sakligt. Här hittar du rostiga fartyg och traktorer, abborrar, högresta fyrar och fallfärdiga ladugårdar, detaljerade flygplan och tåg. Här finns också märkliga insekter som kanske aldrig existerat.

Jag är född i slutet på 60-talet och uppvuxen på en bondgård på den uppländska landsbygden. Mamma hade sin ateljé hemma. Huset var fullt av papper, pärlor, knappar, färger och tyger. Som jag minns fick jag använda precis vad jag ville. Pappa var bildlärare och månskensbonde. Jag fick tidigt lära mig att köra traktor och hantera en svets. Intresset för lantbrukens ekonomibyggnader och redskap blir tydligt när jag bläddrar igenom fotogalleriet i mobilen. Ett gammalt bultförband eller infästningen av en takbjälke kan fånga mitt intresse mer än ett konstverk.

Jag fick en krita i handen före någon försökte lära mig att äta på egen hand. Vid ett lågt skrivbord som min pappa byggt satt jag och målade innan de andra i familjen vaknade. Båda mina föräldrar arbetade med bilder och det var betydligt fler besök på konsthallar än på nöjesparker. Vi hade en och annan dispyt om abstrakt konst. Jag förstod inte poängen med bilder som inte föreställde något. Men jag delade intresset för bilder – även om något enstaka besök på Gröna Lund förmodligen hade piggat upp.

Från kritor övergick jag till blyerts och kol. Som ung vuxen hade jag ett eget mörkrum i en garderob bredvid badrummet. Men jag hade aldrig tålamodet att lära mig den tekniska delen av hantverket. Jag ville kombinera delar av olika fotografier men på den analoga tiden var det alldeles för komplicerat. Digitalkameran öppnade helt nya möjligheter att blanda inslag från olika bilder. Men jag hade inte tillräckligt med ro i kroppen för att sitta och pilla med bilderna framför en skärm.

För några år sedan hittade jag av en slump en låda med akvarellfärg, några penslar och papper. Det var som att komma hem. Med akvarellfärgerna kan jag blanda motiv som jag vill, utan skärm. Sedan den där dagen då jag hittade lådan med färg har jag i stort sett målat varje dag.

Vad jag målar

Om du bläddrar igenom galleriet kommer du att finna en stor bredd i motiven. Jag är inte säker på att jag har tillräcklig distans till mina egna bilder för att kategorisera och rubricera dem. Om jag ändå ska göra ett försök så hämtas motiven från havet, luften, landsbygdens stillhet och den infrastruktur som binder samman Sverige – en landningsbana i kvällsljus, ett tåg som passerar genom en skog, ett fartyg som rör sig ut mot öppet hav.

Tidigt i mitt yrkesliv var jag reporter och jag dras fortfarande åt det dokumentära, vardagsnära och realistiska. Vissa bilder har mycket gemensamt med klassiskt landskapsmåleri där motiven hämtas från platser jag tycker om. Men i stället för att renodla landskapet får det bilda fond mot vilken spår av mänskliga artefakter så som radiomaster, bensinstationer, silos och vindkraftverk, träder fram.

Realismen i bildspråket utmanas understundom av fantasin. Vardagen är full magi och möjligen passerade just ett litet flygplan mellan domkyrkans tornspiror. Kanske kan bilderna beskrivas som en blandning av nyfiket undersökande och underfundig berättarglädje.

Jag har nästan alltid bilder som väntar på att målas. Det är som att hjärnan hela tiden scannar av omgivningen. I alla fall om jag befinner mig utomhus. Tack vare kameran i mobilen kan jag enkelt dokumentera platser och händelser. Senare sorterar jag bilderna i mappar. Dels efter typ av motiv, dels utifrån när jag tänker måla dem. Ska de målas i närtid eller står de på kö eller ska de sorteras in i långtidsarkivet.

Att måla akvarell tar tid. Bilderna målas nästan alltid i flera lager och ska torka emellan. Med olja och akryl kan en bild justeras när något blir fel. Ny färg kan täcka det som inte blev som tänkt. Så är det inte med akvarell eftersom färgerna är transparenta, inte täckande. När det första lagret färg har torkat och nästa lager läggs på, då lyser det första lagret igenom. När jag sitter framför ett vitt ark och ska börja måla har jag alltid en klar bild av vad det är jag ska måla. Jag sätter inte penseln på pappret på måfå för att se vad som händer. Det finns alltid en blyertsskiss. Ändå blir det aldrig riktigt som jag tänkt. Vattnet och färgerna lever sitt eget liv. Ju mer vatten jag har i pensel och papper, desto mindre kontroll har jag över vad som händer.

Det finns en fas i nästan varje bild, när jag har kommit mer än halvvägs, där allt känns fel och inget stämmer. Nyanser blir inte som jag vill, bilden har ingen lyster och jag tvekar kring motivvalet. ”Hur går det?”, frågar min fru från andra hörnet av vardagsrummet. ”Inget vidare, det här blev inte bra…”, svarar jag. ”Så säger du alltid.”, avslutar min fru. Jo, det brukar vara så. Jag har inga regler för mitt målande. Men jag har som ambition att aldrig ge upp. Aldrig slänga en bild. Blir det helt fel ska bilden få vila. Om inget annat hjälper så vänder jag på pappret och målar på baksidan. Det är inte så mycket en fråga om sparsamhet, men det stoppar mig från att knyckla ihop och slänga bilder jag inte är nöjd med. Den här bilden var farligt nära papperskorgen flera gånger.

Jag skulle måla en klarblå himmel med fluffiga sommarmoln. Men färgerna lät sig inte styras. Efter någon dag gjorde jag ett sista försök att rädda bilden. Jag tänkte att om jag ändå strax ska vända på pappret och måla på baksidan kan jag lika gärna se vad som händer om jag vräker på med helt andra färger på himlen. Då blev det så här.

Allt eftersom målningarna blir fler kan jag ana sammanhang där bilderna är brottstycken av berättelser som löst hänger samman. Det är berättelser som inte tidigare satts på pränt, inte förrän nu. De kan vara en sjöfarares memoarer, en navigatörs betraktelser eller kanske en aeronauts äventyr.

Välkommen hit!

Fritjof Karlsson